tisdag 17 februari 2009

17/1-09 Besök och lugn dag

Fick äntligen duscha och tvätta håret idag. Kändes gudomligt kan jag säga! Min pojkvän Tobias kom och hälsade på och det var trevligt med lite besök. Det hände inte så mycket den här dagen. Gick lite i korridorerna, såg på tv, fikade lite. Det gamla vanliga.


-----------------------------------------------------
maten var det ändå lunchen och middagen som var roligast haha.















Lunchen är serverad! Även fast det inte var den bästa maten var det ändå lunchen och middagen som var roligast haha!

No more smärtstillande!

Nu tar jag inget mer smärtstillande för er som undrar. Ibland slinker det ner en alvedon innan skolan i förebyggande syfte men tror inte jag behöver den egentligen så struntar nog i det efter den här veckan. Väldigt skönt att vara "fri" nu. Tyckte det kändes obehagligt att äta så mycket alvedon men nu slipper jag det!

torsdag 12 februari 2009

16/1-09 Varannan agraff togs bort

Idag mådde jag mycket bättre och var piggare. Eftersom min ryggbedövning har tagits bort är det även dags för katetern att försvinna. På ett sätt skulle de bli skönt men jag oroade mig samtidigt för att man kanske inte skulle hinna till toaletten när man vant sig med att inte kissa haha. Men det gick bra som tur var! Eftersom jag var tvungen att gå upp varje gång jag skulle på toaletten så rörde jag mig mycket mer än tidigare vilket var bra.

De har även tagit bort alla slangar och dropp så nu får jag allt smärtstillande i tablettform.

På kvällen tog de bort varannan agraff från såret. Agraffer är det de använder i stället för stygn och ser precis ut som små häftklammrar. Jag hade 37 stycken längs mitt sår. Det gjorde inte så ont när de togs bort, som ett litet stick ungefär.

Alla 37 agraffer är fortfarande kvar.

Hälften är borta och blir omplåstrad igen.

Abstinens?

Idag är jag hemma från skolan trots att jag inte har så ont i ryggen. I måndagskväll var det sista gången jag tog OxyContin (morfintablett) och på onsdagen så mådde jag riktig dåligt. OxyContin är lätt att bli beroende av och även fast jag inte tog så stor dos (10 mg per dag de senaste två-tre veckorna) har jag ändå ätit det i en månad så min kropp reagerade. För det första kunde jag inte sova bra alls så när väckarklockan ringde kl 6.00 var jag dödstrött. Jag hade krypningar i benen, väldigt ont i lederna, ont i huvudet och svettades. Efter lite egen efterforskning visade det sig att det här är några vanliga abstinensbesvär. Sen tror jag som grädde på moset att jag håller på och bli förkyld så onsdagen var riktigt jobbig. Därför bestämde jag mig att vara hemma idag och gå till skolan imorgon då jag börjar efter lunch. Sen till nästa vecka hoppas jag det här försvinner. Det allra värsta är krypningarna i benen och att ha ont i lederna. Usch och fy men ryggen mår i alla fall bra!

Har skrivit ett inlägg som ligger under "Skola igen!" så ni vet. Tillbaka till pluggandet nu.

måndag 9 februari 2009

Skola igen!

Idag var det första dagen i skolan sen operationen. Gick från 11.10 till ca 15.30 och satt nästan hela tiden och fick inte speciellt ont alls! Visst blev jag lite stel men det gick oväntat bra. Det jobbigaste var när jag gick hem för då gick jag en rejäl bit först och skulle sen gå upp för en jättelång backe med massa trappor. Då kändes det i ryggen.

Se så pigg jag var idag haha!

Hanna har fotat.

torsdag 5 februari 2009

15/1-09 Feber och gå lite mer

När jag vaknade hade jag feber men det märkte jag inte av så mycket. Däremot hade jag ont, en sjua på skalan. Det är vanligt att få feber så det var ingen fara.

Sen kom sjukgymnasten igen och jag fick gå runt sängen. Det var snurrigt men det gick bra. På kvällen gick jag två gånger till runt sängen så jag kände mig rätt duktig haha.

På kvällen kl 20.30 tryckte jag på knappen för jag hade ont och ville få mer morfin. De sa att någon skulle komma snart men ingen kom. Mamma gick ut direkt till sjuksköterskorna klockan nio och sa att jag behövde smärtstillande och de sa att de skulle komma. Klockan blev 21.15 och fortfarande inget morfin så jag tryckte på knappen igen. Nu hade jag rejält ont och var arg och ledsen. 21.25 kom de äntligen och jag fick morfin. Visst, de har mycket att göra på kvällarna men en timme är ändå lång tid att vänta när man har ont. Natten blev inte bättre utan vaknade varannan timme och behövde smärtstillande.

14/1-09 Dags att ställa sig upp!

Idag fick jag äntligen äta lite mat. Min mamma hade gått hem då för att äta och ta en paus från sjukhuset så en tjej som pluggade till sjuksköterska fick i princip mata mig. Haha, det kändes lite suspekt att en okänd hjälpte en att äta men hon var jättegullig. Orkade väl inte så mycket men lite morötter och potatis fick jag i mig.

Klockan ett kom sjukgymnasten till mig. Nu var det dags att ställa sig upp. Fram med kräkpåsar och hela fadderullan eftersom man lätt kan bli väldigt yr. Behövde dock aldrig använda dem som tur var. Fick först sätta mig på sängkanten och visst snurrade det i huvudet. Sen ställde jag mig upp med stöd av en gåstol. Tror inte att jag gick något då. Det var inte så farligt att stå upp som jag trodde.

Senare på dagen när mamma och pappa skulle hjälpa att vända på mig så gick min slang till ryggbedövningen av. Det var ingen fara sa dem eftersom de ändå hade tänkt att ta bort den snart men jag blev jätteorolig. Trodde jag skulle få jätteont när den var borta men det gick bra men jag fick äta morfin oftare.

13/1-09 Tillbaka till avdelning K83

Klockan kvart i sex på morgonen ringer de min mamma för då ville jag ha sällskap. Det kändes genast lite bättre då. Vi satt och pratade lite och jag somnade till ibland. Kvart över tio kom de och hämtade mig och vi åkte tillbaka till avdelning K83. Jag hade ont i ryggen och mådde illa.

Efter en stund kom Dr Jalalpour som opererade mig. Jag har bara träffat honom några få gånger för ända tills min operation i höstas blev inställd var det planerat att en annan läkare skulle operera mig, men han är jättesnäll. Han berättade att allt hade gått bra. De hade kunnat räta ut mig mer än förväntat och att de hade stelopererat kota 3-10.

Dagen flyter på och jag dricker små klunkar vatten och pyttesmå klunkar näringsdryck. Jag var lite orolig att jag skulle kräkas så vågade inte ta i så mycket. Jag sover några timmar i taget men sen har jag ont och då kommer de med mer morfin. Inget speciellt händer den här dagen.

Klockan 15.00 ger en sjuksyster som heter Sara mig alvedon som dropp och mer ryggbedövning. Då får jag äntligen sova lite längre. Kommer ihåg hur skönt det kändes att slappna av och sova en längre stund.

måndag 2 februari 2009

3 veckor sen operationen!

Idag är det precis tre veckor sen jag opererades. I lördags mådde jag helt plötsligt mycket bättre än jag mått tidigare. Kanske är det mitt blodvärde som har gått upp mer? Jag har ju haft väldigt lågt blodvärde ända sen operationen eftersom det är vanligt att man förlorar rätt mycket blod. De första dagarna låg det bara på 90 och i min ålder är det normalt att ha mellan 117-160. Därför har jag varit otroligt trött och bara att gå till toaletten kunde kännas som ett maratonlopp. För att få upp blodvärdet har jag ätit mycket järnrik mat och blutsaft (som jag mår illa av vid blotta tanken nu). Jag var på vårdcentralen i torsdags och tog ett blodprov för att se hur det låg nu och det visade sig att jag hade 123 vilket fortfarande är lågt men inte lika lågt som förut så det är på god väg. Nog tjatat om blodvärden.

Jag har varit mycket piggare idag och äntligen har den jobbiga smärtan i höften verkat släppa. Nu kan jag böja ner huvudet utan att det känns som knivar i muskeln. Får bara hoppas att det håller i sig!

söndag 1 februari 2009

12/1-09 Dagen D!

Dagen startades klockan sex med ytterligare en dusch med bakteriedödande medel. Fick sedan hoppa ner i sängen och vänta. Klockan 7.50 skulle jag vara nere i operationssalen. Jag fick grunda med att ta två alvedon för att kroppen skulle vänja sig vid allt smärtstillande.

När de körde ner mig till våning 4 där operationssalarna var jag nervös men ändå lugn. Det kändes så skönt att få bortgjort det men jag var ändå rädd för hur jag skulle känna när jag vaknade. Skulle jag ha ont? Skulle jag vara förlamad? Tänk om jag inte ens vaknade igen!

Jag har opererat mig förut så jag kände igen många av förberedelserna och det var kanske det som höll mig lugn eller så var det för alla snälla människor. De körde in mig i förberedelserummet. Mamma skulle följa med mig så hon fick sätta på sig en heltäckande overall och en mössa. Den synen gav mig ett litet skratt i alla fall.

Nu var det striptime för mig haha! Av med skjortan och över till en annan säng. Jag la mig under ett uppvärmt täcke och fick sätta på mig en mössa och två tjocka strumpor som räckte över hela benen. De tog in mig till själva operationsrummet och där var det jätte kallt. Narkosläkaren kom in och satte fast elektroder på mig så de kunde hålla koll på hjärtat. Jag sa till dem att säga till när de sövde mig. De sprutade in något i droppsaken i armvecket och de snurrade till jättemycket och jag kände mig så lugn! Jag tänkte att nu kan de söva mig när som helst för jag mår så bra! Tydligen hade jag fått lite mycket morfin för min vikt. De söver inte genom en mask som man ser på tv så det blev inget räkna baklänges för mig. Jag andades i en syrgasmask och så sprutade de in sövningsmedlet.

Nu sov jag och som jag har förstått började en neurolog kl 8.15 med att öppna upp där mina nerver går. Det var för att de låg lite för trångt. Jag måste säga att jag inte har så stor koll. Ungefär vid tiotiden började själva speloperationen som höll på fram till 16.00, alltså ca 6 timmar. Jag tror att neurologen gjorde något i slutet också men jag är inte säker.

Det första jag minns från att jag vaknade för att jag inte kunde fokusera med ögonen. Allt var så snurrigt. Mamma var där och en jättesnäll sköterska frågade mig hur ont jag hade på en skala 1-10. Jag svarade en sjua så de gav mig mer morfin. Jag hade en ryggbedövning och en massa slangar från kroppen men de tänkte man inte på. Jag har hört att man kan bli svullen i ansiktet eftersom man ligger på mage i flera timmar men det var jag inte tyckte mamma. Hon sa bara att jag hade värsta silikonläpparna haha.

Jag stannade på uppvaket ända tills klockan 10 nästa morgon. Natten på uppvaket var den jobbigaste. Jag sa åt mamma att hon kunde gå upp till rummet när klockan var 21.00 eftersom det inte är så kul att sitta på en stol hela natten. I början gick det bra men senare under natten fick jag panik över att jag inte kunde röra på mig. Alltså jag var ju inte förlamad men jag kunde inte vända på mig själv. Jag började gråta och de gav mig lugnade och mer morfin. Jag lyckades aldrig sova längre än ca en timme åt gången. Det är inte så lugnt på uppvaket. En gubbe låg och jämrade sig i sömnen hela tiden och på andra sidan var de någon som spydde hela tiden. Jag kände mig väldigt ensam och kramade mitt gosedjur jag hade med mig hårt. Jag längtade bara tills det skulle bli morgon.

Min operation gick bättre än förväntat. De behövde inte operera kota fyra i ländryggen som gör att man blir mycket stelare än om man bara går ner till trean. De kunde också göra mig mycket rakare än de trodde så jag är väldigt nöjd!